Trump räknar ned – marknaden räknar om.

Hur många gånger kan ett avtal vara nära?

Trump räknar ned – marknaden räknar om.

Trettiosju gånger.

Så många gånger har Donald Trump enligt medieuppgifter sagt att ett avtal med Iran är nära. Ibland har det handlat om dagar, ibland om veckor. Formuleringarna har varierat, men budskapet har varit detsamma: en lösning är inom räckhåll.

Ändå står marknaden här igen.

Oljehandlare, rederier och investerare vaknar till ännu en dag fylld av motstridiga uppgifter. Är Hormuzsundet öppet eller stängt? Pågår förhandlingarna eller har de brutit samman? Är en diplomatisk lösning nära eller längre bort än någonsin?

Det märkliga är att flera versioner av verkligheten tycks existera samtidigt.

Från iranskt håll kommer signaler om hårda åtgärder och begränsningar för sjöfarten genom Hormuzsundet. Samtidigt rapporteras att fartyg fortfarande passerar. Vissa rederier avvaktar, andra fortsätter trafikera området till kraftigt höjda försäkringspremier. Resultatet blir ett informationslandskap där marknaden tvingas fatta beslut innan den vet vad som faktiskt är sant.

Och kanske är det just där den verkliga historien finns.

För marknader handlar inte bara om fakta. De handlar om förväntningar. När ett budskap upprepas tillräckligt många gånger utan att leda till konkreta resultat börjar investerare justera sitt förtroende. Varje nytt löfte får mindre genomslag än det förra. Inte för att det nödvändigtvis är fel, utan för att trovärdighet är en begränsad resurs.

Det innebär inte att Trump har fel denna gång. Ett avtal kan mycket väl ligga nära. Hormuzsundet kan mycket väl normaliseras snabbare än många tror. Men marknaden har lärt sig en dyr läxa genom åren: det är skillnad mellan ett löfte och ett utfall.

Samma mekanism syns regelbundet även på börsen. Bolag som gång på gång lovar starkare tillväxt eller högre marginaler får till slut allt svårare att imponera på investerarna. När orden blir fler än resultaten krävs det konkreta bevis för att återvinna förtroendet.

Just nu befinner sig den geopolitiska marknaden i ett liknande läge.

Varje rubrik om ett möjligt Iranavtal får oljepriset att röra sig. Varje uppgift om Hormuzsundet analyseras i detalj. Men reaktionerna är inte lika kraftiga som tidigare. Investerarna tycks i allt större utsträckning vänta på bekräftelser snarare än löften.

Det är därför frågan inte längre bara handlar om Iran.

Den handlar om trovärdighet.

För i en värld där information färdas snabbare än någonsin blir förtroende en tillgång som prissätts lika hårt som olja, räntor och aktier.

Och kanske är det därför den mest intressanta frågan just nu inte är om ett avtal är nära.

Utan hur många gånger ett avtal kan vara nära innan marknaden slutar lyssna.